torsdag 30 juli 2009

Nu med aktiverad kommentarsfunktion..

Upptäckte att jag inte hade lyckats aktivera min kommentarsfunktion. Beklagar detta. Nu fungerar den däremot! Jag förbehåller mig rätten att ta bort kommentarer som ej följer reglerna för denna webbplats.
Vi hörs!

söndag 26 juli 2009

Om vackra porträtt och psykologins återvändsgränder


Ett riktigt fiasko i psykologins historia var "frenologin", en mycket spridd teori ända fram in på 1900-talet som gick ut på att man kunde använda skallens form för att ta reda på en människas begåvning, personlighet, karaktärsdrag och läggning. Franz-Joseph Gall (f.1758) hittade på det hela, och idéerna frodades bland annat under rashygienens och rasismens guldålder. För en skeptisk redogörelse av frenologi läs här.
Intresset för frenologin ledde till att man under vetenskapliga former samlade in avgjutningar av människors ansikten, både levande och döda. Att göra dödsmasker var dock inget ovanligt förr i världen - innan fotografiets tid ansågs detta som ett praktiskt sätt att kunna bevara minnet av en människa för eftervärlden. Joanna Kane heter en konstnär som har använt frenologiska avgjutningar av ansikten och fotograferat dem på ett sätt som gör dem levande igen. Alla bilder finns i en bok som heter The Somnambulists Hon skriver:

The life or death mask can be considered the sculptural analogue of the photographic portrait. Both suggest direct traces from life, involve positive and negative, and evoke a mysterious connection between living, breathing subject and captured image...

In creating the portraits, the aim has been to take these subjects out of the categories and hierarchies of the phrenological collection. My interest has been in transforming them from disembodied scientific specimens into photographically embodied images of individual men and women.


Ansiktet som syns här ovan på bild föreställer William Blake (författare, mystiker, och konstnär) som levde 1757-1827. Och bilden baseras i detta fall på en life mask. Jämför hans faktiska ansiktsavgjutning med det målade porträttet nedan av Thomas Phillips - fotografiet av Joana Kane taget ca 200 år efter det han levde är betydligt mer känsligt och avslöjande än målningen. Eller vad tycker du?

Mer om Joanna Kane och hennes konst finns på www.joanna.kane.co.uk/

måndag 20 juli 2009

Konsten att vara lycklig - Del 2


Det finns de som övertygande visat att vi människor är otroligt dåliga på att gissa hur glada och lyckliga vi kommer att bli efter framtida positiva händelser. Vi är också dåliga på att gissa hur olyckliga vi kommer att bli när vi råkar ut för något negativt. Det finns mängder av forskning som visar att lycka inte alls beter sig på det förväntade sättet.

Tänk till exempel på följande frågeställning: Vilken grupp människor tror du är mest lyckliga när tre månader har gått - en grupp människor som har blivit förlamade i benen eller en grupp människor som har vunnit en massa pengar på lotteri? Svaret verkar förstås helt självklart. Men forskaren Dan Gilbert berättar att när man faktiskt undersökt saken så visar det sig att dessa grupper var lika lyckliga tre månader efter händelsen. Grundfyndet är alltså att du aldrig blir lika glad lika länge som du tror efter en positiv händelse, och att du oftast inte blir lika olycklig lika länge som du tror efter en negativ händelse. Och det behöver inte handla om kraftigt negativa händelser. Även andra mildare bakslag som vi drabbas av resulterar i liknande automatiska reparationseffekter, så att vi snart omvärderat en negativ situation så att vi nu tycker att vårt öde var det bästa som kunnat hända! Och den lyckan vi känner är lika äkta som någon annan.

Dan Gilbert kallar den här psykologiska reparations-processen för "vårt psykologiska immunsystem". (Obs - hans forskning handlar här om friska människor som inte lider av ångest eller depression.)

Här berättar Ted Gilbert om detta och om sin egen spännande forskning där han skapar olika sociala experiment vilken otrolig förmåga vi har att anpassa oss till den situation vi befinner oss i även om det inte är en situation vi själva hade önskat oss. Han framhåller att dessa nya rön inte alls är kompatibla med konsumtionssamhällets strävan att vi alltid ska önska oss nya och finare prylar. (Det är väl oss emellan sagt inte heller några rön som får politiker eller fackföreningsrörelser att hoppa högt av förtjusning heller: acceptans = passivitet?)

En intressant sak man kan fundera på är att Dan Gilbert kommit på vår förmåga att finna glädje där vi inte trodde att den fanns bara funkar så länge vi helt accepterar den situation vi hamnat i som ett ofrånkomligt öde som inte kan rubbas. När han i sina experiment lämnat dörren öppen för försökspersonerna att ångra sitt beslut så funkar det inte! Det "psykologiska immunförsvaret" funkar bara när vi passerat the point of no return.

Tänkvärt. Men varför lär vi oss inte av våra dåliga förutsägelser så att vi blir bättre med tiden? Eller är det precis det vi gör?

onsdag 1 juli 2009

Konsten att vara lycklig


Psykologi är en vetenskap (överraskad någon?) som under ganska lång tid har ägnat sig åt negativa sidor av vårt psyke: psykiska problem, ångest, depression och relationsproblem. Även om detta fantastiskt nog har lett till att vi nu faktiskt har psykologiska behandlingar som bevisligen har effekt vid flera av dessa psykologiska problem har vissa forskare börjar tycka att det nu är dags att bli lite mer proaktiva. Varför inte försöka ta reda på hur man kan leva för att hjälpa folk att klara motgångar och stress så att de slipper bli sjuka? Varför inte forska lite mer om glädje, välbefinnande och lycka? Personligen tycker jag att det är en bra idé. Det är tydligt att vi diskuterar lycka alldeles för lite - vad är det egentligen? Om psykologiforskningen struntar i glädjebiten kommer forskarna att bli överkörda av glada amatörer som utnyttjar människors behov av goda råd på den fronten. Och det är väl egentligen där vi står nu.

En av pionjärerna inom området är i alla fall Martin Seligman. Han berättar här om läget på den "positiva" forskningsfronten inom psykologin, och dessutom kommer han med flera konkreta tips på hur man kan träna för att bli lite bättre på glädje. Skriv ett brev till en viktig person i ditt liv, sök upp denna person och läs upp brevet -är en uppgift som handlar på att träna sig i tacksamhet.
Forskningen om våra negativa känslor har visat att dessa ofta bygger på överlevnadsinstinkter som mycket snabbt och automatiskt aktiverar olika beteenden och reaktioner och när man fattat vad som hänt är det för sent att stoppa förloppet även om det var falskt alarm. Det är möjligt att glädje och tacksamhet är känslor som inte aktiveras lita snabbt och automatiskt, utan ofta kommer i andra hand. Evolutionen har helt enkelt gjort oss mest duktiga på att vara på vår vakt och akta oss för faror - first thing first. Vår tillvaro nu ser mycket annorlunda ut än då våra förfäder gick på savannen med ett spjut i handen. Vi hinner tänka mer -till exempel på hur man kan göra för att träna sig på att göra sådant som gör oss gladare, och kanske andra gladare också.
Om du vill testa hur optimistiskt du är, eller testa hur glad du är eller i vilken grad du trivs på jobbet, gå till Seligmans hemsida och testa dig på vetenskapligt beprövade formulär, som kanske också kan komma till nytta i forskningen (helt anonymiserat förstås). Vad gör dig glad - hur skulle din "perfekta dag" se ut? Jag skulle nog helst vilja vara vid havet och ära grillade sardiner när jag blir hungrig. Och ha ordentligt med solskydd förstås.