Det finns de som övertygande visat att vi människor är otroligt dåliga på att gissa hur glada och lyckliga vi kommer att bli efter framtida positiva händelser. Vi är också dåliga på att gissa hur olyckliga vi kommer att bli när vi råkar ut för något negativt. Det finns mängder av forskning som visar att lycka inte alls beter sig på det förväntade sättet.
Tänk till exempel på följande frågeställning: Vilken grupp människor tror du är mest lyckliga när tre månader har gått - en grupp människor som har blivit förlamade i benen eller en grupp människor som har vunnit en massa pengar på lotteri? Svaret verkar förstås helt självklart. Men forskaren Dan Gilbert berättar att när man faktiskt undersökt saken så visar det sig att dessa grupper var lika lyckliga tre månader efter händelsen. Grundfyndet är alltså att du aldrig blir lika glad lika länge som du tror efter en positiv händelse, och att du oftast inte blir lika olycklig lika länge som du tror efter en negativ händelse. Och det behöver inte handla om kraftigt negativa händelser. Även andra mildare bakslag som vi drabbas av resulterar i liknande automatiska reparationseffekter, så att vi snart omvärderat en negativ situation så att vi nu tycker att vårt öde var det bästa som kunnat hända! Och den lyckan vi känner är lika äkta som någon annan.
Dan Gilbert kallar den här psykologiska reparations-processen för "vårt psykologiska immunsystem". (Obs - hans forskning handlar här om friska människor som inte lider av ångest eller depression.)
Här berättar Ted Gilbert om detta och om sin egen spännande forskning där han skapar olika sociala experiment vilken otrolig förmåga vi har att anpassa oss till den situation vi befinner oss i även om det inte är en situation vi själva hade önskat oss. Han framhåller att dessa nya rön inte alls är kompatibla med konsumtionssamhällets strävan att vi alltid ska önska oss nya och finare prylar. (Det är väl oss emellan sagt inte heller några rön som får politiker eller fackföreningsrörelser att hoppa högt av förtjusning heller: acceptans = passivitet?)
En intressant sak man kan fundera på är att Dan Gilbert kommit på vår förmåga att finna glädje där vi inte trodde att den fanns bara funkar så länge vi helt accepterar den situation vi hamnat i som ett ofrånkomligt öde som inte kan rubbas. När han i sina experiment lämnat dörren öppen för försökspersonerna att ångra sitt beslut så funkar det inte! Det "psykologiska immunförsvaret" funkar bara när vi passerat the point of no return.
Tänkvärt. Men varför lär vi oss inte av våra dåliga förutsägelser så att vi blir bättre med tiden? Eller är det precis det vi gör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar