Göran Rosenberg har i DN tyckt till kring evidensbaserad medicin i allmänhet och om psykoanalys och antroposofi i synnerhet. Han argumenterar där med emfas mot behovet av vetenskaplig prövning av medicinska och psykoterapeutiska behandlingar och menar att "beprövad erfarenhet" är ett verktyg gott nog för att skilja det som fungerar från det som inte fungerar i dessa sammanhang. SBU skriver intressant om ursprunget "beprövad erfarenhet" och pekar på det otillfredställande med detta uttryck i lagtexten som säger att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete "i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet." Läs mer om detta här. Vem ska prövad vad, och när och hur? Är det patienten själv, är det läkaren? Och om denna prövning inte ska göras systematiskt med vetenskapliga metoder, hur ska den då gå till? Det är således mycket oklart hur man ska definiera "beprövad erfarenhet".
En angränsande fråga är: Hur duktiga är vi egentligen som individer på att spontant göra objektiva bedömningar om hur världen är konstruerad utan hjälp av vetenskapliga metoder? Om det är en läkare (eller psykoterapeut) som administrerar en viss behandling/terapi -hur duktig är han eller hon på att med hjälp av sitt sunda förnuft pröva hur bra den behandlingen som valts fungerar?
Forskning har mycket övertygande demonstrerat att vi är ganska dåliga på att objektivt bedöma fenomen och istället ofta tar drastiska genvägar i vårt tänkande. Ibland är detta snabbt och praktiskt, men lika ofta blir det tyvärr fel: confirmation bias ("ensidigt bekräftelsesökande") syftar på vår tendens att uppmärksamma info som talar för att vår ursprungliga gissning eller föreställning är korrekt. Om t ex en läkare har en favoritmetod så ökar sannolikheten att denne (omedvetet) kommer leta efter bevis som stöder den här förförståelsen. Att utifrån endast ett fåtal händelser eller utfall dra slutsatsen att detta resultat gäller för de flesta fall kallas "generaliseringsfelet" - en självklar risk för den som förlitar sig på enbart fallstudier så som t ex Freud gjorde. Både vanligt folk och experter begår ofta felet att ha en övertro på sin förmåga att göra en säker bedömning (overconfidence effect) och utifrån för lite fakta yttra sig med stort självförtroende. I vetenskapliga sammanhang tvingas ofta forskare genom s k "peer review"-förfarande att konfronteras med denna tendens, något som inte sker systematisk när något i sin ensamhet gör mer osystematiska kliniska utvärderingar. Basfrekvensfelet innebär att man bortser från normalvariationen av ett visst beteende, till exempel kan ett naturligt tillfrisknande framstå som en positiv effekt av en verkningslös medicin trots att detta förlopp är det vanligaste när det gäller en viss sjukdom. "Illusoriska korrelationer" syftar på vår tendens att se orsakssamband mellan fenomen som saknar sådant samband osv osv.
Vetenskapliga metoder kan kanske verka lite fyrkantiga, men är en utmärkt uppfinning för att minska risken för subjektiva felslut hos en individ så att man kan höja sig över rent tyckande till en betydligt större grad av säkerhet i det oändliga mysterium som tillvaron utgör. Eller i de viktiga beslut som den skattefinansierade vården skall fatta.
Det är svårt att förstå hur någon kan argumentera mot evidensbaserad medicin eller psykoterapi. Jag menar, hur kan man önska något annat än det bästa, vilket i min värld är det mest effektiva och verkningsfulla i behandlingsväg man kan erbjuda lidande människor - må det vara fysiska eller psykiska problem man talar om. I tider av kreationism, rasism, okunskap, fördomar och vidskeplighet är det viktigare än någonsin att värna kritiskt tänkande och vetenskaplig nyfikenhet. Det är också svårt att förstå hur någon kan förespråka antroposofisk behandling som bygger på så otvetydiga vanföreställningar som Rudolf Steiners filosofi. En kritisk granskning av antroposofins grundare Rudolf Steiners (1861-1925) tankar finns här.
Där kan man läsa att Steiner ansåg att tuberkulos hos arbetarklassen berodde på hatkänslor, att sjukdomar utgör straff för misstag i tidigare liv, att baciller är fysiskt förkroppsligade lögndemoner och att mässlingen beror på inåtvänd personlighet.
Att placeboeffekter är värda närmare granskning är dock helt klart. Troligen vet vi ännu ganska lite om alla de faktorer sannolikt av psykologiskt slag som ligger bakom dessa booster-mekanismer. Även här är svaret ökad forskning. Mer detaljerad kunskap om emotionell intelligens, empatins natur och begränsningar, bemötande som kan tänkas kopplas till placeboeffekter kunde direkt integreras i utbildningar för människovårdande yrken på ett mer övertygande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar